Utgångspunkt för dikterna i Petter Lingrens nya bok är ett antal brev som hans  morfar mot slutet av sitt liv riktade till en kvinna som sällan verkar ha skrivit något till svar. Trött på sitt vanliga sätt att skriva, skriver författaren i ett efterord, ”fick jag ingivelsen att låta somliga ord i breven byta plats med ord hämtade ur morfars övriga skriftliga kvarlåtenskap: skolböcker, anteckningar från tekisk högskola, marginalskriverier, kassaböcker, kvitton, byggnadsbeskrivningar, ritningar, några vykort. "

Denna mycket personliga variant av "automatisk skrift" får det verkligen att slå gnistor om dikten.