Göran Sonnevi ger ut en ny stor diktsamling, Oceanen, som i sin form, sin flödande rikedom och komplexitet anknyter till Mozarts Tredje Hjärna som kom 1996. Han gav senast ut Klangernas bok, 1998. Oceanen är en livsberättelse om en fars plötsliga död, om vänner som gått bort, om det som sker i världen runt omkring oss, men också om naturen och kärleken.

Det jag ser är inte livets skörhet Utan dess
absurda avklippande, nästan mitt i en mening
Det är den absoluta cesuren Lika stor för
varje Det finns ingen hierarki, ingen skillnad

Detta är tiden Den kontinuerliga integrationen
av döden Det som sedan finns är alltid
livet Så länge någon lever Kanske också där-
efter Om det kan vi ingenting veta Vad vet jag

om livet, döden Det kan man fråga Men jag får
oupphörligt svaret Det är det som är
mysteriet Jag ser en människa dö En av

vännerna Det är förödelsens stund Det är
fullkomligt klart Och sedan inte mera
Jag är hos de levande I kärlekens existens